1959 - framåt sensommaren, när lumpen var avklarad, började bitarna falla på plats. Hade ordnat ett fast jobb och med en liten hopsparad slant på fickan och dessutom en gammal Zündapp moped, som tilltänkt bytesobjekt, var det bara att stolpa in hos "kobella" och peka ut den granna BSA Super Rocket 650 cc, som stod och glänste hos honom, och som han alls inte tycktes behöva under sin begynnande ålderdom. Andersson hette han egentligen och "kobella" för sin gnälligighet i både röst och affärer, men det hindrade honom inte från att skriva ut ett avbetalningskontrakt på den fina "bössan". Så någon vecka senare var man åkandes igen, och denna gång på en sprillans ny hoj och av dåtidens tyngsta kaliber. Farten var fri och allting väntade på att hända, som endast var möjligt med en BSA Super Rocket, som gjorde 180, till förfogande.
Den var kanske inte fullt så snygg som den tidigare modellen Road Rocket genom att man av någon outgrundlig anledning bockat ner avgasrör och ljuddämpare till ett mycket mindre uppkäftigt stuk. Men å andra sidan var hojen läckert brandkårsröd och förbättrad och något vässad i motorkonstruktionen. Den hade ett stort och brett Brandostyre som passade utmärkt när man själv skulle ingjutas i känslan av att vara stor och någonting.
Och faktiskt så fungerade det alldeles utmärkt. På mindre än en vecka hade man blivit upptagen i gemenskapen vid Little Rock- klubben och dessutom av bara farten (!) skaffat sig världens spätta. Hon hette Rossie och var ett under av ljuv skönhet och tuff men följsam åkpartner vid alla krävande fartorgier som följde. Man skulle ju gubevars leva upp till sin storhet också genom ett djärvt gasande i alla lägen.
Det var på Järntorget vi träffades och avnjöt varandras sällskap. Där strålade samman sådana personligheter som Jurkka, Kålis, Munken, Jesper glödpip Egeryd, Jeffry, Låe, Antti, Kallevurpa, rocking Tott, Lillån, överingenjörn Johnsson, Korven, H-D Benga, Lirs, Pilsner, Högberg, Ebbe, Stampa, Gummigubben, Kvarntorpsbosse, Hallon och givetvis många många fler. Härliga tjejer att plocka åt sig av som spätta fanns det också som Ester, Musti, Lillmaggan, societetsfröken Larsson (Olga), Lill-Kia, Ing-Britt, Rossie, Ampi, Ulla, Anita, Filip, FläskMaud, Katten, Marita, Rosa, Kajsa, Anna Geisler, Kristina (som trilla av en hoj och dog sedan), Skrangla, Kristina (sanslös II), Irene, Barbro och Ragge – fast hon körde egen hoj.
 
Spättan Rossie
Spättan Rossie
Kåken Little Rock
Little Rock första och andra kåken, som vi hyrde av greve Mörner på Esplunda en mil öster om Örebro. På bilden syns längst till vänster Kristina (sanslös II) och längst till höger Stampa. Så småningom skulle vi även hyra en tredje och större kåk till dess att den brann upp.


H-D Benga / Bengt Berg på sin Harley-Davidson, som tidigare varit röd och gul som en vägbock!
H-D Benga


När vi blev fikasugna fanns Järntorgscaféet nära till hands där man alltid kunde få en landgång med blandat pålägg för några kronor till toner av Elvis i jukeboxen. Hade man tur och H-D Benga fanns på plats med rätta humöret kunde man få höra en del sällsamma historier, som han så skickligt och animerat framförde.
Som den när en västernhjälte tog av sig vigselringen och klistrade på ett George Washington frimärke för att i nästa ögonblick kasta upp den i luften och dra revolvern och blixtsnabbt fyra av ett skott "tischong---siiiii" - fånga in ringen och visa upp den – och visst var det ett prydligt hål i frimärket. Han var en mästare på dra snabbt och att få det att låta som på riktigt, och smällen från skottet ekade länge i det långsmala fiket med sitt stensatta golv.
 
Sålunda styrkta var det ett sant nöje att grensla hojarna och lasta på spättorna för att dra ett eller annat varv på stan, och sedan låta dom sträcka ut vad dom kunde på vägen ut till kåken.
Där vidtog mera snack och umgänge samt inte minst kaffekokning på vedspisen. Aldrig har kaffe smakat så bra som ute i kåken och långt senare funderade jag över varför. En teori är att det berodde på att det tog så evinnerligt lång tid för kaffet att koka upp på den knaggliga vedspisen. Det hann liksom med att laka ut vad kaffe har att ge i samma takt som förväntningarna på dess goda verkan stegrades i frusen knutte och spätta.
Men en gång gick det åt helvete. Vi hade varit ute på ett längre uppdrag i motorcykelåkningens värld – kanske till Lindesberg och busat med polisen därstädes. Sånt hände ibland, och en gång hade vi fått parkeringsböter på hojarna allihopa, och då skulle Låe försöka att prata oss ur dilemmat och gick så långt att han väckte upp självaste länsman sent på kvällen och bjöd honom på Läkerol, och snackade och snackade, tills vi blev alldeles utkastade, och i sinom tid ändå tvangs betala alla böterna.

Men det var inte det som gick åt helvete utan det var när vi var tillbaka i kåken och skulle sätta på lite fika. Någon kollade i kaffepannan och jodå det fanns så mycket kvar så det var bara att sätta fyr på vedspisen och koka upp. In med lite papper och stickor och några vedträn och så tutta på. Som vanligt knorrade spisen och försåg oss med en del osande rök innan den startade ordentligt. In med några fler vedträn och sedan gick vi och satte oss i rummet intill för att snacka om kvällens bravader och vänta på att det skulle koka upp. Och det gjorde det med besked, det hade kokat upp, kokat över, och det brann över hela spisen och upp i taket. Med förenade krafter, och springande och hämta vatten i hinkar, lyckades vi släcka eldsvådan och skadorna inskränkte sig till ett sotsvart tak och uteblivet fika. Det kunde gått värre, men även bättre, om bara någon låtit bli att hällt fotogen i kaffepannan. Det var det som gjorde att det började brinna så våldsamt när kaffepannan kokade över och fotogenen flöt ner över veden och antändes.

 

Förfataren med sin BSA Super Rocket. Ford Taunusen bakom är jobbet.

Den fina BSA:n Super Rocket –59 måste putsas efter tjänstgöring i ur och skur

- nästa sida -
- översiktsidan -
- tillbaka till MC-sidan -

alla rättigheter till bilder och texter förbehålles Göran Håkanssin