50-talet såg själva begreppet skinnknutte födas, som ett resultat av efterkrigstidens lössläppthet och allmänna frihetskänsla. Och många var det som ville expandera sina egon genom lite uppseendeväckande motorcykelåkning. Detta fick till följd att Örebros gator sågs genomkorsas av personligheter som Masen på en Matchless 500 och Tola Fagrell på Triumph Tropy och inte minst Roland Broman på en alltid snyggt hållen Triumph Tiger 100. Dessa och många fler blev lite av idoler för oss yngre grabbar, men den riktigt stora idolen var trots allt Varg-Olle Nygren. En företagssam herre som kunde allt med motorcykel – och kunde det bra. Han tävlade i alla grenar som fanns, som TT (Road Racing), Moto Cross, Tillförlitlighet (Enduro), Isracing och inte minst Speedway. Dessutom var han snygg och busig, vilket tilltalade oss knuttar i vardande.
Varg-Olle Nygren Varg-Olle kör för Vargarna i Norrköping
Men tillbaka till Roland Broman, som också han var en arbetskamrat men med lite speciella uppgifter, så till vida att han var specialist på Dieselmotorer. Detta innebar att han och Diesel-Johan hade ett eget litet krypin på verkstan och där fanns det även utrymme för lite mekande vid sidan om. Så det var där hans Triumphmotor fick sig en ordentlig överhalning om vintrarna och en annan fick vara med på ett hörn genom att putsa och gno rent alla delar som samlat på sig rester av sommarens olika vägavsnitt som så vällustigt hade avnjutits.
Hojen hade från början stel bakram och separat sadel med bönpall bakom, där hans granna spätta huserade sin uppseendeväckande vackra bak...
Men duktig som han var Broman så byggde han om Trajan med nytt topplock med dubbla förgasare och baktill blev det ny Rättviksfjädring. En alldeles nyutvecklad nymodighet, som kom att kallas limpa, som ersättning för både bönpall och sadel, införskaffades direkt ifrån England. Ett nytt avgassystem skulle också byggas och sand packades och skakades ihop i rören som sedan värmdes rödglöda med Långkalles svets för att sedan böjas till ett snitsigt stuk som passade till den ordentligt upphottade hojen. Och en annan fick vara med och hjälpa till och hålla i. Gubbarna i övrigt stod runt om och avlät sig allehanda kommentarer, som till exempel denna från Herrman, medan han pekade på den nya fina dynans främre del – och här är det plats för familjelyckan – hö, hö. Man var inte så avancerad i fräckheter då för tiden och just denna muntrade upp ordentligt för stunden.

Roland Broman med sin spätta på Triumpa Tiger 100. Tidigt 50-tal

Så småningom var hojen klar och en vacker vårdag 52 kom Broman tillbaka på den efter att ha varit hemma och käkat middag, stadd i sin typiska mundering med blå manchesterbyxor, skinnpaj och en keps att skydda huvudet med. Mot söderväggen utanför verkstan satt en del gubbar och solade sig och Curre och jag skyndade fram till Broman för att insupa lite motorcykelatmosfär. Ett tu tre, eller hur det nu gick till, så frågade Broman om jag ville prova och köra Triumphen en bit. Oj, oj , hur ska jag göra, hur ska jag våga, hur gör man, men det var bara att bita ihop och ta chansen att få imponera på Curre och alla gubbarna efter väggen. Broman kickade igång hojen med sin utsökta teknik – hoppa upp högt, räta ut benet och få över all kroppstyngd på kickbenet - och hojen var igång. Det var bara att grensla den vackert brummande tingesten, känna på reglagen och gasa upp motorn lite några gånger, in med kopplingen och peta i ettans växel och sedan iväg med Broman bakpå och stadig kurs mot Kexfabriken. Jag hann att få i både tvåans och treans växel innan vi var framme och där hjälptes vi åt att vända runt på hojen så att jag kunde upprepa bravaden och gasa iväg tillbaka, för att strax därpå styra upp mot söderväggen, där alla gubbarna satt, och där också Curre stod och förevisade den avundsjukes långa näsa. Jisses vad man som femtonåring växte med en sådan ynnest, och mig veterligen var det aldrig någon annan som någonsin fick köra Bromans kära Traja. Blir man inte motorcyklist och knutte efter en sådan omgång är man nog inte riktig navlad. Så då blev jag det.
Han kände nog att han var min idol och stora förebild och ville därför bjuda igen.
Som en annan gång när vi hade stannat kvar på verkstaden efter arbetsdagens slut och mekat med något välbehövligt på Trajan, för sådant behövdes då och då eftersom det var just en Triumph, och han skjutsade mej hem efteråt i en sällsam fartupplevelse där telefonstolparna flöt förbi som om dom vore ett spjälstaket – som Curre brukade uttrycka sej. Det var en mil att åka och jag hade blivit tillrådd att hålla ett stadigt tag om livet på Broman och det hade jag ju ingenting emot, min stora idol som han var. Telefonstolparna var kanske inte det viktigaste utan det var tilliten till en gudabenådad motorcyklist som så väl kunde låta Trajan löpa ut allt vad den förmådde i vällustiga smekningar av vägbanans yttersta marginaler och lämnande allting bakom sig i en utsökt rasande takt. Passagen förbi Järnkrokens kiosk, Kvisterängsbackarna och Sätra hage var som gjord för att inpränta förståelsen av att en motorcykel lever med naturlagarna, för att den måste, medan bilarna med sin felkonstruktion bara ser löjliga ut när dom krängande och åbäkande försöker ta sig fram igenom kurvorna.
Hur fort det gick vet jag inte men jag hade förstått att efter alla modifieringar och trimningar så var hojen kapabel för runt 200 knutar och som den sanne motorcyklist han var så sparade han nog inte på krutet när han fick tillfälle att demonstrera ekipagets möjligheter. För mej var det i alla fall första gången som man fick en verklig inblick i den sanna motorcyklistkonsten, och att det verkligen gick i 200 har jag alltid velat tro.

- nästa sida -
- översiktsidan -
- tillbaka till MC-sidan -

alla rättigheter till bilder och texter förbehålles Göran Håkanssin